Sök på allt som har med Ale att göra
Månadens Guldkorn
 
StartArtiklarBloggarKöp & säljPrylnyttTips & trickswebb-tvRedaktionenPanelenNyheter

Äskekärrskeppet

« Tillbaka till Fakta

Äskekärrskeppet är Sveriges enda vikingaskepp och Nordens bäst bevarade vikingatida handelsskepp. Skeppet, som hittades i Äskekärr norr om Alafors vid Göta Älv, har daterats till 930-talet.

Det var året 1933 som en bonde fann skeppet under arbete med dikesgrävning vid en strandäng. Det visade sig vara en knarr, ett sexton meter långt handelsskepp med höga fribord, som av reparationerna att döma hade seglat under i cirka hundra år. När det gick på haven för tusen år sedan var det en fartygstyp som framförallt skulle seglas och kunna ta stor last. Det var helt och hållet byggt i ek, med tätning av fårull och kåda. Originalet finns utställt på Göteborgs Stadsmuseum, så som det en gång hittades i götaälvleran och fartyget är det enda bevarade vikingaskepp som visas i landet.

Sveriges enda vikingatida skepp

Det är också det enda vikingatida skepp som grävts fram på ursprungligen svensk mark. År 1993 hittades i närheten ännu ett fartyg av samma typ, som beräknas ha varit elva till tretton meter långt och bedömdes vara omkring hundra år yngre. Detta skepp har dock inte undersökts närmare. Ingen av dessa båtar har samband med någon grav. I stället tror man att de kan ha befunnit sig i ett skeppsvarvsområde, eftersom man tidigare också funnit rester av en tredje båt, plus en hästskoformad vall med öppning ut mot älven, cirka 200 meter söderut.

Vid flera tillfällen, både vid utgrävningen och senare, har noggranna uppmätningar av Äskekärrskeppet gjorts. Undersökningarna visar att det har varit ett sjödugligt skepp, som använts under många år och sannolikt seglat på de stora haven. Bland annat har man hittat en utbytt del som är 70 år yngre än övriga båtdelar, samt spår av slitage och smärre lagningar.

Äskekärrskeppet saknade stävar när det hittades, vilket gör det svårt att veta hur det egentligen såg ut. Flera försök till rekonstruktioner har gjorts. Under monteringen av skeppet fann man runor. På ett av borden finns runan Fé inristad som kan stå för fä, boskap eller rikedom. Den är också det första tecknet i den vikingatida runraden, den så kallade futharken. Även på mastfoten finns runor. Dessa har härletts till den äldre runraden, vilken allmänt slutade användas under loppet av 700-talet.

Det faktum att skeppet är Sveriges enda kända kvarleva av ett vikingatida skepp som dessutom framvisar en högt utvecklad skeppsbyggnadsteknik har väckt mångas intresse. De olika rekonstruktionsförslagen berättar mer om hur lite vi vet om skeppen från vikingatiden än hur de egentligen såg ut.

Skeppet hittades omkring femtio meter öster om älvfåran med aktern vänd in mot land och med styrbords slagsida, vilket förklarar varför styrbordssidan bevarats bättre. Mycket talar för att stävarna blivit borttagna med avsikt. De kan ha använts till ett annat skepp, möjligen kan de också ha använts till en begravningskista.

Den nästan tretton meter långa kölen är svagt bågformad midskepps. Borden är endast 15 till 20 mm tjocka och fästa i varandra med järnnitar med runda huvuden och nitade på insidan över fyrkantiga järnbrickor. Som tätning mellan borden användes drev. Drevmassan består enligt analys av fårull och ett beckartat ämne som överensstämmer med kåda från barrträd. Det sjunde bordparet, som bildar bottnens avslutning, är grövre än de övriga och kan motsvara den långskeppsförstärkning - meginhufr - som är känd från andra samtida skepp.